Vill bara klargöra en sak först innan jag går in lite djupare i tankarna! Jag är INTE deprimerad, jag är bara helt enkelt en tänkare som analyserar varje sak i minsta detalj. Har levt en tid som deprimerad sedan flera år tillbaka men den tiden är ett minne blott nu. Däremot kan det säkert verka som det i mina inlägg då jag blottar mina tankar totalt. Dock lägger jag inte sådan stor tyngd i mina tankar och känslor längre. Men nu tillbaka till det som skulle skrivas...
Har känt ett tag nu att jag velat skriva om min barndom och uppväxt, men har inte kunnat göra det då jag känner att det är som att gå in i en vägg med känslor och händelser. Men jag ska försöka sortera ut så allting blir rätt.
Mitt uppväxt med mina föräldrar var kantad med alkoholism, hot och misshandel. Det är min pappa som var skurken i dramat. Jag är ett skiljmässobarn... Mina föräldar skilde sig när jag var runt två-tre år gammal, så jag vet inte hur det är att ha föräldrarna ihop eller hela familjen ihop. Men jag åkte och träffade min pappa varannan helg och jag bodde hos min mamma. Jag minns mig själv som väldigt blyg, men glad och full med idéer redan då. Älskade hålla på och leka med bilar och låtsas att jag var en bil när jag cyklade runt. Ville ofta vara ute och göra saker. Jag var och är fortfarande en typisk "pojkflicka" då jag hade (har) ett beteendemönster som anses vara typiskt för killar. Har aldrig varit särskilt förtjust i att leka med dockor och jag har inte heller varit intresserad av mode, smink och smycken!
I alla fall, hur som helst... När jag började förskolan så började saker förändras.
Fortsättningen får ni senare...
